Ragata

Det känns som verkligheten sinkar efter historian, som har fastnat i en äcklig taggbuske och trasar sönder

aj? aj? aj? Varför gör jag det inte. det är så kort tid kvar. men jag kan ju ändå? men jag orkar inte?
varför är jag så dum.. varför är jag så dum.. jag hatar det här
varför?

dö?
ibland

När ballongen inte får plats med mer luft sprängs den..
ja

Tiden rinner förbi

ångesten likadan som förut, kommer och går, det enda jag skriver om..

läste mina inlägg, om dig.. om lite allt möjligt

och jag känner så mkt att jag inte känner nåt alls

jag har alltid haft lätt att känna

haft lätt för att bli förälskad

haft lätt med att gå vidare, känna för nästa..

men det är bara bull nu.. nu är det bedövat.. ner kylt

jahapp.. nu sitter man här sönder knullad och förjävlig..

jag tror inte jag har blivit knullad såhär av någon brud förut.. de va nice.. och varför skriver jag det här? jag vet inte.. för jag har tråkigt.. jag har så sjukt jävla tråkigt.

jag är trött

kunde inte gå utanför huset idag för VARENDA litet klädesplagg satt bara så jävla fel.. usch.. men ah, man kanske ska passa på att höjja upp självkänslan några snäpp.. ska vara bra har jag hört! både för kropp och själ!

SÄL


usch...tröttaste brudN i stan med sämsta humöret...

så jag tar väl och sätter punkt preciiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiis HÄR .

haha nu tyckte tillomed jag att jag var rolig!

ENJOY THE WALKING VALE (val på engelska? oh my..)

Det är nu tankar blir små svarta krussiduller.. krussiduller som bilder ord, ord som bildar meningar, meningar som bildar mening.. mening för själen, för hjärtat.. hjärnan.

Jag gav mitt hjärta till någon som inte kunde hantera det, förstog inte meningen i det, meningen i kärlek.. någon som var alldeles för känslokall för att förstå..

alla ord som gavs, alla ord som sas.. dom sjönk in.. droppe för droppe, sakta men hyffsat säkert.

när hjärtat väl hade kommit till dina händer.. då var det för sent, för sent för att ta tillbaka det, för sent för att ta tillbaka det.

paniken tar över... ångesten lika äcklig och smärtsam som en rostig spik..
Det känns som att andas vassa fjädrar,
själen känns våldagen, lika förnedrad, känns lika smutsig.

"Det kallas liv, verklighet, deras verklighet.. människornas, jag valde att inte leva i den. Det kan du också göra.. så slipper du allt<3"
sa hon.. den andra. hon som blev kvar.. förmodligen för alltid.

Jag väljer att inte leva i den.. jag väljer att inte uppleva deras verklighet... deras konstiga värderingar, det onda.. det trångsynta, det fula.. jag väljer att leva den andra världen.. den världen där endast det posetiva existerar... där jag kan andas luft, ren mjuk luft.. där jag inte känner mig smutsig, förnedrad, blek..

Frågan är hur man kommer dit.

kl är endel.. måste sova.. orkar inte..
ju längre tillbaka jag tittar destå mer stiger ångesten, smärtan.. smärtan som bosätter sig i bröstet, i magen.
ångesten som gnager hål i själen, hjärnan, hjärtat.

det var tydligen inte fel.
Det kunde varit rätt, men du tillät det inte.

jag gjorde allt jag kunde, blev fönedrad, spottad på..

men jag har trotsat en av mina största rädslor, jag klarade det, och jag lämnar det här med huvudet högt och modet på topp.

inte trasigt, inte den här gången, inte helt sönder slaget, inte nu.
Det va inte som förra gången, nu är det bara skrapat, thank god..
men jag hade hoppats på något mer, något som jag trodde jag kunde få av dig.
jag känner mig sviken, kränkt, arg, lessen och en aning sårad.. jag trodde så mycket mer om dig, jag ville leva med dig, jag ville ge dig allt jag kunde erbjuda.. men den här gången lät jag ingen trampa på mig, ta mig för givet, behandla mig illa, nu lät jag inte det gå så långt. Jag sa ifrån i tid, och du kunde inte ta det.
allt du sa, allt du skrev, det var bara ord, bokstäver, svarta krusiduller, ljud.

Jag gjorde lite fel ja.. jag skulle inte bara sagt allt ur min synvinkel, jag skulle fråga hur du tyckte det va,  jag skulle inte tryckt upp dig mot väggen, klart du sätter upp en mur då. Gör allt för att skydda dig själv, jag ville skydda dig, från allt.. allt ont.. allt skit. Jag ville bara ge dig lycka, vilket va helt omöjligt när du betedde dig som du gjorde mot mig. Du kanske inte såg det, du kanske inte märkte det, du kanske gjorde det för du inte vet hur du ska göra, för människor som stått dig så nära, som du älskat, har misshandlat, svikit och sårat dig. Har lämnat dig. Jag vet, jag sa att jag aldrig skulle lämna dig, men du gav mig inget val, jag kan inte vara med en människa som behandlar mig sådär som du gjorde i slutet.. jag vägrar att göra samma misstag som jag en gång gjorde med en annan människa.. aldrig igen.

jag kommer ihåg dom nätter vi satt uppe, och pratade, pratade om allt. Jag kom ihåg när vi dygnade tillsammans, över telefon och jag kom och hämtade dig i centralen skit tidigt på morronen.. då vi sov och glodde film hela dagen, då vi höll om varrandra, då jag ville komma så nära att det inte gick att komma närmare.

eller när jag följde med dig till tullinge, första gången jag sov där, då vi hade sjukt bra sex, dagen innan du sa att du älskade mig.
Den dagen du sa att du älskade mig va en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv.

allt gick snabbt.. men de gjorde ingenting, allt va så riktigt.. för mig iaf.
enlig dig menade du allt du sa.. och skrev.. allt va sant.. enligt dig.

men om allt nu va sant, varför gjorde du ingenting? du vägrade förstå.. fast du sa att du skulle..

Du hade två sidor.. en jag älskade mer än allt annat och en jag hatade..

för det mesta vägde den sidan jag älskade över den andra.

Jag är frustrerad.. för jag inte hann få din livsgnista på topp, för jag inte hann få dig att inse hur underbart livet är, för att jag inte visa dig allt jag kunde erbjuda.. för jag inte hann ge dig allt jag kunde.

Nu insåg jag.. att jag faktist är sårad.. men jag är mer arg och besviken än lessen.. ännu ett bevis att kan inte kan lita på människor, ännu ett bevis att man ska ta det människor säger med en nypa salt, vad det än är. Ännu ett bevis på att jag är sämst människokännare.

Som sagt, jag vet att jag sa att jag aldrig skulle lämna dig, men hur kan du begära att jag ska hålla det när du inte kunde hålla en enda sak som du sa.

Jag älskar dig fortfarande, mina känslor för dig finns kvar, samtidigt som dom dör lite när jag tänker på allt skit du sa, hur du betedde dig, hur du mer än ofta kom med nedvärderande saker angående mig, mitt utseende, min personlighet, det jag gjorde..
fan va förbannad jag blir när jag tänker på det...

Det känns som jag är en språngbräda för sånna som du,
sånna som du som aldrig blivit älskade på riktigt, som inte kan förstå att någon kan uppskatta dom så mycket, som inte kan förstå att en människa kan bli kär i dom.

En språngbräda in till kärlekslivet, då dom hoppat vet dom att dom kan bli älskade, kan bli uppskattade osv osv

vilket alltid slutar med att jag blir sårad, sviken eller förbannad.. eller alltihop.

jag är så jävla trött på att vara den språngbrädan, sjukt trött...

jag undrar om du tycker de va värt det, värt att förlora en människa som älskade dig på riktigt, och enligt dig, en av dom två som du älskade.

Var det värt?

nu har jag lyssnat på din låt som du har på din sida ca sjuhundrasjuttioelva gånger..

Jag älskar dig fortfarande, det gör jag.

jag tog in dig så jävla nära, för nära..

nu har jag bajsat ut en liten del av mina känslor.. det skulle förvåna mig enormt om det va ¨någon som ens pallade läsa det här, förmodligen kommer inte en jävel göra det.. men det är inte därför jag skriver, jag skriver för att få ur mig allt.. få ur mig all skit så jag kan få plats med bra saker.. fina saker..

sitter hos oskar

han spelar pokémon och jag bara sitter och degar... och typ.. HEEIIPA!!

näe men ah..

han kommer med små torrets anfall..

"MEN DÖ FÖR FAAAN!!!"

"FAAN nu vattnade jag en gräspokéman.. ÅÅH va dum jag ÄR"

sen så lägger ni på hans fiiiiiina stureplans dialekt!

mmmmmuumma

Han är min trygga, fasta, fina, lyckliga punkt i livet, som jag älskar.
Han gör mig lycklig


anywas..

1 månad och 11 dagar

har inge mer att skriva om det. your bad..
näe jag återkommer fan med mina känslor om det.

så jävla besviken på dig

Jag är så kär, så fruktansvärt kär

det är en skön känsla, en avslappnad men ändå intensiv känsla.

räddslan om att bli lämnad och att du ska tappa känslorna kommer ibland, men försvinner hyffsat fort.. fast ibland stannar dom lite längre.

Men för det mesta känns det hur bra som helst..

jag älskar dig

jag vill kunna ge dig så mycket mycket mer,
jag vill att du ska känna dig älskad
känna att du är behövd
känna att du är vacker
känna att du är allt

för allt det där, är du för mig.. om inte mer.

Det är du som får mig att må bra om jag mår sämst
det är du som kickar igång mina lyckorus
det är du som gör allt så jävla mycket lättare när allt bara är svin tungt

men jag är rädd.. så jävla rädd.. ibland.. men inte ofta.. inte alltid

Att aldrig vara tillräcklig.. den känslan slår lika hårt i hjärtat som en slö kött yxa.
varför väljer jag alltid personer där mina känslor kommer i klämm med deras?
varför väljer jag alltid personer som får mig att må så fruktansvärt dåligt.. men ändå så bra?
jag känner mig plågad... slagen... blå.. men jag vill inte släppa, för när det väl händer är det underbart.. underbaraste känslan någonsin.


allt är som en jävla bobba i bröstet.
jag vill bara att den här veckan ska ta slut.
Jag vill vara själv, bara själv, med två av mina närmsta vänner

sitta och gråta, gråta ut allt..
att jag aldrig väljer "rätt"..

Du va den enda som kunde rädda mig

nu är jag rädd att det är försent

Hur lyckas det?

hur lyckas det varje gång?

det är som jag har ett lager med olja på mig

lager på lager

där allt bara rinner av

inget stannar kvar

inget fastnar...

sårad sårad sårad och ännu en gång sårad

det är nu tankar blir verklighet

jag älskar alla mina vänner

min familj

jag är inte egoistisk

jag älskar bara er.

förlåt om jag sårar er.

jag önskar att jag hade oändligt med knark

så jag kunde knarka bort mitt hjärta

jag önskar att jag kunde trolla

trolla bort smärtan

som egentligen inte borde finnas

men den är där ändå

alla kansken och tänk om förstörde

tror jag

alla dom förstörde också...

jag vet inte.. jag vet ingenting längre

jag orkar inte..

jag är fan förstörd

varför kan jag inte fungera och tänka normalt? varöfr ska jag vara så överdrivet nojjig?
varför ska jag ha så svårt att glömma saker? varför ska jag ha så lätt att bli sårad? varför ska mitt hjärta ha så lätt för att blöda?

varför kan jag inte bara ta allt med en klackspark i arslet? varför börjar jag känna såhär när allt är lugnt.. tror jag iaf..