Ragata

inte trasigt, inte den här gången, inte helt sönder slaget, inte nu.
Det va inte som förra gången, nu är det bara skrapat, thank god..
men jag hade hoppats på något mer, något som jag trodde jag kunde få av dig.
jag känner mig sviken, kränkt, arg, lessen och en aning sårad.. jag trodde så mycket mer om dig, jag ville leva med dig, jag ville ge dig allt jag kunde erbjuda.. men den här gången lät jag ingen trampa på mig, ta mig för givet, behandla mig illa, nu lät jag inte det gå så långt. Jag sa ifrån i tid, och du kunde inte ta det.
allt du sa, allt du skrev, det var bara ord, bokstäver, svarta krusiduller, ljud.

Jag gjorde lite fel ja.. jag skulle inte bara sagt allt ur min synvinkel, jag skulle fråga hur du tyckte det va,  jag skulle inte tryckt upp dig mot väggen, klart du sätter upp en mur då. Gör allt för att skydda dig själv, jag ville skydda dig, från allt.. allt ont.. allt skit. Jag ville bara ge dig lycka, vilket va helt omöjligt när du betedde dig som du gjorde mot mig. Du kanske inte såg det, du kanske inte märkte det, du kanske gjorde det för du inte vet hur du ska göra, för människor som stått dig så nära, som du älskat, har misshandlat, svikit och sårat dig. Har lämnat dig. Jag vet, jag sa att jag aldrig skulle lämna dig, men du gav mig inget val, jag kan inte vara med en människa som behandlar mig sådär som du gjorde i slutet.. jag vägrar att göra samma misstag som jag en gång gjorde med en annan människa.. aldrig igen.

jag kommer ihåg dom nätter vi satt uppe, och pratade, pratade om allt. Jag kom ihåg när vi dygnade tillsammans, över telefon och jag kom och hämtade dig i centralen skit tidigt på morronen.. då vi sov och glodde film hela dagen, då vi höll om varrandra, då jag ville komma så nära att det inte gick att komma närmare.

eller när jag följde med dig till tullinge, första gången jag sov där, då vi hade sjukt bra sex, dagen innan du sa att du älskade mig.
Den dagen du sa att du älskade mig va en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv.

allt gick snabbt.. men de gjorde ingenting, allt va så riktigt.. för mig iaf.
enlig dig menade du allt du sa.. och skrev.. allt va sant.. enligt dig.

men om allt nu va sant, varför gjorde du ingenting? du vägrade förstå.. fast du sa att du skulle..

Du hade två sidor.. en jag älskade mer än allt annat och en jag hatade..

för det mesta vägde den sidan jag älskade över den andra.

Jag är frustrerad.. för jag inte hann få din livsgnista på topp, för jag inte hann få dig att inse hur underbart livet är, för att jag inte visa dig allt jag kunde erbjuda.. för jag inte hann ge dig allt jag kunde.

Nu insåg jag.. att jag faktist är sårad.. men jag är mer arg och besviken än lessen.. ännu ett bevis att kan inte kan lita på människor, ännu ett bevis att man ska ta det människor säger med en nypa salt, vad det än är. Ännu ett bevis på att jag är sämst människokännare.

Som sagt, jag vet att jag sa att jag aldrig skulle lämna dig, men hur kan du begära att jag ska hålla det när du inte kunde hålla en enda sak som du sa.

Jag älskar dig fortfarande, mina känslor för dig finns kvar, samtidigt som dom dör lite när jag tänker på allt skit du sa, hur du betedde dig, hur du mer än ofta kom med nedvärderande saker angående mig, mitt utseende, min personlighet, det jag gjorde..
fan va förbannad jag blir när jag tänker på det...

Det känns som jag är en språngbräda för sånna som du,
sånna som du som aldrig blivit älskade på riktigt, som inte kan förstå att någon kan uppskatta dom så mycket, som inte kan förstå att en människa kan bli kär i dom.

En språngbräda in till kärlekslivet, då dom hoppat vet dom att dom kan bli älskade, kan bli uppskattade osv osv

vilket alltid slutar med att jag blir sårad, sviken eller förbannad.. eller alltihop.

jag är så jävla trött på att vara den språngbrädan, sjukt trött...

jag undrar om du tycker de va värt det, värt att förlora en människa som älskade dig på riktigt, och enligt dig, en av dom två som du älskade.

Var det värt?

nu har jag lyssnat på din låt som du har på din sida ca sjuhundrasjuttioelva gånger..

Jag älskar dig fortfarande, det gör jag.

jag tog in dig så jävla nära, för nära..

nu har jag bajsat ut en liten del av mina känslor.. det skulle förvåna mig enormt om det va ¨någon som ens pallade läsa det här, förmodligen kommer inte en jävel göra det.. men det är inte därför jag skriver, jag skriver för att få ur mig allt.. få ur mig all skit så jag kan få plats med bra saker.. fina saker..